Diabetes-Johanna

Nu är det snart dags för diabetesgalan igen - tycker att det är väldigt bra att den finns och att man kan sprida kunskap för jag visste själv inte symtomen på diabetes innan jag fick det. Dessutom är symtomen diffusa som man dricker mycket och kissar mycket, metallsmak i munnen, viktnedgång. Diabetesgalan är det bästa Peter Jihde har gjort! Det sämsta med diabetesgalan är faktiskt också Peter Jihde. Inte för att han egentligen är en dålig programledare eller en dålig diabetiker utan det handlar om hur han framställer diabetes. JA diabetes kan vara farligt och som diabetiker kalkylerar man allt man äter och dricker - men så kan det vara med sjukdomar, inte bara diabetes. Peter Jihde framställer det dock som att han är på livets kant hela tiden, i hans IG ”varje spruta varje dag” drar han ner brallorna för att ta sprutorna i låret samtidigt som han ser ut att lida fantastiskt mycket och så har vi ”reklamen” där han berättar att varje dag dör 5 personer i Sverige till följd av di

So this year PTHS Awareness day came and Went and we didn't even notice. Our life is hectic and our days filled and sometimes the stuff surrounding you just passes you by way too quickly. Some days are just about survival, you haven't slept enough, kids are fighting and crying, you need to make dinner, the kids have football (yes everywhere in the World it's called football exept for the US, so let's call it what it's really called) practice… and so on and so on. I have also undertaken a couple of courses at a University that I really want to finish. I like having my degree and being able to take almost whatever courses I want - learning for life. For spring I'm hoping to start my Masters paper. I have already done most of the courses needed for this undertaking and now I'm hoping to find the time to finally do the actual paper. I work at a research department and I'm planning to use the data from our research Project. Exiting things ahe

As I said before we are very lucky and this year we actually got married, after 10 years as a couple. We`ve had a hard couple of years... We had our beautiful twin girls, which was a lot of hard work, and just wanted a normal pregnancy and birth, and a healthy child. Freja is a very happy child, most of the time, and we do fel lucky for that - she is content. But there is a lot of hard work, all the time. We can tell her ”no” but she gets angry with us for not letting her do whatever she wants. And there is a lot of stuff surrounding her whole care, she is just a baby in a 4-year-olds body, and that is a lot to deal with. There is so much love as well. This year she has learnt how to kiss and hug us and it’s the best thing ever. She shows very clearly what she likes and doesn’t like, but she doesn’t talk. She starten saying ”mamma” last summer but it didn’t last and it hasn’t returned, I wonder if it ever will. She does make a lot of sounds but nothing that sounds like wor

Actually we are very lucky! We have 3 wonderful children, and when it comes to Freja it could have been so much worse. We didn't suspect anything was different until she was 6 months, and even though the investigation took 2 years, and no lie it was hard on us both, she is still developing and still going forward but it is a looong process. Soon after she turned 2 years she stood up in her bed for the first time and since then she has been practicing standing up and taking a couple of steps into our arms. But it wasn't until after New Years that she actually could stand by herself for several seconds, and that you could see and feel her finding that important stability - and she is 3,5 years now. We are hoping that it will happen now - she will walk. Could it really happen? We are also lucky having our twin girls - Frejas big sisters. They are so cute and both have different personalities and character, and they love each other and their baby sister so much. It'

Ja då var det dags för ett nytt år och det ska bli spännande att se vad 2019 har att komma med! David tycker att 2018 var året då det vände för oss - vi har ju haft mycket med allt kring Freja och min sjukskrivning. Ja för min egen del är jag tillbaka i arbetet med full kraft vilket definitivt är positivt - man mår bättre med social gemenskap! Min diabetes är mycket bättre efter ändrad kost och träning. Men det största är väl att jag är jag igen! Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle bli mig själv igen - min psykiska ohälsa hade tagit över mig helt med depression, utbrändhet och ångest! Men sakta men säkert har jag kommit tillbaka upp till ytan och nu kan jag andas fritt igen! Jag har tur som har mina nära som stöttat men framförallt att jag har David som fått dra det största lasset i min mentala frånvaro! Jag sa flera gånger till honom att jag aldrig kommer att bli mig själv igen men jag fanns ju kvar långt därinne! Många säger att man blir starkare men jag tro