Ledsen & besviken

Den här dagen som började med sån go känsla i magen efter bärgat SM-guld och sen blev det bara besvikelse och tårar!

Idag har jag ringt en massa samtal inför Frejas förskolestart! Vi förberedde förskoleförvaltningen och områdeschefen på att Freja skulle komma att behöva en resurs när hon börjar förskolan redan mer än ett halvår innan det tänkta datumet! Vi fick veta att det skulle bli ett särskilt möte, där dessutom en specialpedagog skulle närvara, i september. Nu är oktober i princip slut och inget möte har ägt rum och nu är det bara två månader kvar tills hon ska börja!

Jag menar har de själva inget intresse att lösa situationen - det är ju deras ansvar och plikt och nu när vi dessutom var ute i så god tid! Man blir ju helt matt...

Ringde Barnspecialisterna eftersom vi fortfarande inte fått intyget men ansvarige är inte på plats förrän onsdag! Blev liksom kaka på kaka för det är jobbigt att behöva ringa och tjata! Jobbigt också när vi pratar löst om förskolan och jag berättar hur längesen det var vi ringde och anmälde det och de inte är ett endaste dugg förvånade att de fortfarande inte tagit tag i det!

Ringde chefen för att försöka hitta en lösning med mitt arbete så att jag ska kunna hämta barnen tidigare men ändå arbeta heltid - men det var inte intressant! Stor besvikelse nu när jag arbetat där i snart 14 år och tycker ändå att jag borde fått lite förståelse för den livskris som jag och min familj nu befinner oss i!

Jag blir bara så ledsen och besviken på allt... När ska det lätta? Kommer det att lätta? Kommer någon någonsin ha förståelse för oss? Hur ska det gå för vår lilla goding? Det kommer ju inte kännas tryggt att lämna Freja på förskolan om det inte är förberett för henne - hon behöver ju hjälp med allt! Usch... ska man behöva gråta i varje samtal för att få hjälp? 😔😭

Ett tillägg: Om man nu ska ha kontakt med ansvariga hit och dit så får man även se till att göra det skriftligt för det skriftliga kan de inte komma ifrån - det var nog vårt misstag! 🤔