Skaffa barn som diabetiker

Där finns en förhöjd risk för typ 1 diabetikers barn att själva få diabetes typ 1.

Risken är inte överdrivet förhöjd; 3 % ifall mamman har diabetes och 6 % ifall pappan har diabetes. Men har pappan diabetes minskar riskerna som medföljer av diabetes under graviditeten. Har man som kvinna diabetes och blir gravid så ökar riskerna för barnet i magen under graviditeten.

Med diabetes är det främst hjärtfel som är den vanligast förekommande komplikationen, men missbildningar och gomspalt är också relativt vanligt. Risken för komplikationer skrämde mig jättemycket! Vågar man bli gravid ens och ifall det skulle hända mitt barn något skulle jag kunna leva med mig själv?

Jag fundera länge på om vi inte skulle adoptera istället - men jag fick reda på av en annan diabetiker som ville adoptera att där bara finns 3 länder som godkänner adoption till diabetiker! Detta beror såklart på att diabetes i många länder räknas som en dödlig sjukdom och då vill man självklart inte adoptera bort barn till en förälder som kan dö tidigt.

Nu är det ju inte tillåtet i Sverige men surrugatmamma hade ju kunnat vara ett annat alternativ. Man frånkommer riskerna som finns för barnet under graviditeten men sen samtidigt så kan det ju kanske finnas andra risker.

När jag till slut kom över den direkta rädslan och vi bestämde oss för att skaffa barn så kom ju ändå alla rädslor tillbaka samtidigt som plusset kom på stickan! Men det är väl naturligt! Som gravid diabetiker får man göra ett särskilt hjärtultraljud i vecka 21 där de tittar extra noga på hjärtat och kärlen runtom. När vi gjorde den undersökningen så drog det ut på tiden. Barnen skulle vara vakna i magen med ligga stilla - lätt fixat! Hahaha...

Jag tycker kanske inte att man ska undvika att bli gravid som diabetiker men man ska vara förberedd. Innan man blir gravid ska man helst ha sänk sitt bs lite och det ska ha hunnit stabilisera sig - jag började ca 4-5 månader innan. Man ska ha en dialog med sin läkare innan också för sen när man plussat ska man ju ringa in det direkt så att man får ta vissa extra blodprover samt en ögonbottenfotografering.

Under graviditeten pratade jag och min läkare nästan varje vecka och jag hade fått låna en sändare, Diasend, som jag kunde skicka in mina bs-värden med så att läkaren kunde se dem på datorn. Det blir en del justeringar och det känns ju skönt att de har koll på en - men man måste mäta sitt bs minst 7ggr/dag! Innan och efter frukost/lunch/kvällsamt och en innan natten - när man mäter efter maten så gör man det en timme efter så det är lite annorlunda när man är gravid.

Nu fick ju jag knappt röra mig eftersom man ville undvika att tvillingarna kom för tidigt men är man gravid med enling så är det bra att fortsätta röra på sig och tänka lite extra på vad man stoppar i sig! Det är ju viktigare att undvika höga (och låga för den delen) bs under graviditeten. Ett jämnt och stabilt bs är eftersträvansvärt!

Mitt bs var ju helt galet de första 3-4 månaderna och sen mådde jag ju skit dessutom, höll hela tiden på att mäta och justera och mina fingrar var helt rödprickiga av alla stick. Efter det så stabiliserade det sig och jag kunde ta det lite lugnare! Men jag var så fruktansvärt trött på morgnarna och kom nästan aldrig i tid till jobbet - så tur att vi har flex! Efter några veckor tog jag semester halva dagarna, förmiddagarna, så att jag skulle orka och det var alldeles lagom för mig! Det var ju tungt och i v 30 med tvillingar räknas man som lika stor som man hade varit i v 40 med en enling. I v 32 blev jag sjukskriven resten av graviditeten just pga tvillingarna och sen låg jag hemma på soffan till v 37 när barnen föddes.

Blodsockret mådde ju såklart inte speciellt bra av min minimala rörelse men barnen blev ju i alla fall inte för tidigt födda. Dessutom kunde jag knappt röra mig utan att få sammandragningar! Jag gick nog till ICA varje dag - det låg 5 minuters promenad bort. På den snutten fick jag stanna minst 3 ggr för sammandragningar och vänta på att de skulle gå över! Suck... :P