Min förlossningsberättelse

Äntligen hemma från BB så tänkte berätta om förlossningen som blev lite speciell dels med diabetesen och dels för att det var tvillingar!

 

Vi var ju en runda på förlossningen den 2:a januari då värkarna hade satt igång men de avtog ju rätt snabbt och vi blev hemskickade! Det kändes verkligen konstigt att skickas hem med värkar även om de gick från 3 minuters mellanrum till 10-15 minuters mellanrum för de var ju ihållande!

 

David fick ta en semesterdag och vi satt hemma resten av dagen och tog det lugnt - rejält trötta! David somnade en liten stund i soffan och jag försökte men det var svårt eftersom värkarna fortsatte! När vi väl skulle gå och lägga oss hade både intensiteten och smärtan ökat och det var riktigt jobbigt! Jag försökte använda profylax vid varje värk men det hjälpte verkligen inte alls och jag höll på att krama sönder Davids hand varje gång!

 

Till slut tyckte David att jag skulle ta ett varmt bad eftersom det hade hjälpt tidigare på dagen! Så där satt jag i det varma badet medan värkarna intensifierades ännu mer - till 1,5 minuters mellanrum! Det var verkligen tungt men badet lindrade smärtan en del! Men efter att vi mätt värkarna i två timmar och de var relativt regelbundna på 3 minuters mellanrum innan badet, så fick vi än en natt ringa förlossningen som tyckte vi skulle komma in! Vi lämnade väskan med barnkläderna hemma eftersom vi var beredda på att få åka hem igen! Taxiresan var rätt jobbig men vi var ju inne rätt snart! In på rummet och så kom en barnmorskan för att undersöka läget! Öppen 3cm och tappen helt utplånad - nu var det på gång och vi fick stanna för idag (3/1) skulle det ske! Jag fick ett glukosdropp och ett insulindropp och sen fick jag inte äta något - jag som var jättehungrig! David fick se till att mitt blodsocker mättes varje timme!

 

Tvilling 1 (Stella) låg väldigt långt ner och det hade hon gjort ett bra tag, vilket antagligen var anledningen till att varje värk kändes krystbar redan vid 3cm! Jag fick lustgas som skulle hjälpa men dem fick snabbt öka den pga smärtan i värkarna! När jag var 4cm öppen fick jag epiduralen - den blev en kompis som verkligen lindrade värkarna! Men strax efter när jag var 4-5cm öppen avtog värkarna igen och kom mer sällan vilket resulterade att jag fick ännu ett dropp - nu med värkförstärkare! Under tiden tryckte personalen hål på vattnet och en elektrod sattes på Stellas huvud för att bättre kunna följa hennes hjärtrytm eftersom hon var så liten! Efter ett tag kom läkarna även in för att ta ett laktat-prov från hennes huvud för att se om hon mådde bra!

 

Till slut kom läkarna (en överläkare och en leg. läkare) in och sa att jag inte svarade på värkförstärkarna och eftersom det ena barnet var så litet och dessutom hade påverkan på flödet så tyckte dem att det var dags att göra ett akut kejsarsnitt! Dem tyckte att Stellas kurva var svårtolkad och ville inte gärna vänta så länge till! Vi visste ju att detta kunde hända även om vi hade ställt in oss på vaginal förlossning nu när båda barnen låg med huvudet ner men vi hade bestämt oss redan innan för att "personalen vet bäst" så vi väntade snällt på vårt rum medan en operationssal skulle bli ledig i huset och personal skulle infinna sig - eftersom det var två barn som skulle komma ut behövdes extra personal för att ta emot barnen!

 

När vi kom in i operationssalen hände en hel massa saker och jag har lite svårt att minnas allt eftersom det fanns så mycket personal - men jag vet att mina dropp utökades och jag hade nog mellan 8 och 9 dropp till slut (dem tog bort insulindroppet under operationen och behöll endast glukosdroppet) samt att bedövningen lades i linan som epiduralen legat i! Lokalbedövning gavs också vilket resulterade i att jag bedövades från bröstkorgen och ner till fötterna! Jag rakades där snittet skulle läggas och antar att den där orange-gula vätskan man sett att de "målar" operationsområdet med målades även på min mage! Jag kände ju att detta gjordes men ändå inte - svårt att förklara! Samma sak när själva snittet lades och de bökade i min mage för att få ut barnen! Stella låg som tvilling 1 och skulle egentligen komma ut först men Klara låg bättre till vid snitt och kom ut som barn nummer 1 och skrek ljudligt - svårt att beskriva känslan men ögonen tårades! Men det var ju inte över och nu bökades det rejält i min mage och jag och David tittade på varandra med minen som skulle kunna översättas "shit vad gör dem"! Vi hörde hur läkarna pustade och den ena kommenterade "det går inte, jag får inte ut henne" och den andra läkaren svarade "jodå, gör såhär"! Till slut fick dem ut henne men hon skrek inte - dock hade jag/vi inte tid att reflektera över det då läkarna sa "grattis mamma och pappa, ska pappa ta och följa med barnen medan vi avslutar här"! Hon hade lite andningssvårigheter men fick lite hjälp och så löste det sig snabbt!

 

De började avsluta ingreppet; ta ut moderkakan och sy ihop alla delar de skurit igenom. David och personalen kom in med tvillingarna så att jag skulle få se dem innan de var tvungna att gå ner till neonatal - men jag fick bara en glimt av lilla Stella! Det var ju lite svårt när man ligger där helt förlamad och armarna utsträckta åt varsitt håll! David och barnen försvann medan läkarna fortsatte att jobba på mig - till slut blev jag klar och blev förflyttad till uppvaket där jag skulle ligga i 1,5 timme! Jag hade kunnat röra mina fötter under operationen men nu kunde jag inte ens det och jag som gärna ville flytta mitt knä - men ingenting svarade! "Hjälp jag är förlamad" tänkte jag - haha - men jag visste ju att det var bedövningen! Det var bara jag och en till som låg på uppvaket och hon var ju aldrig tyst - tjatade hon inte på personalen så tjattrade hon i telefonen! Jag var ju jättetrött eftersom jag varit vaken sen innan 5 på morgonen den 2/1! Jag klarade testet för att få lämna uppvaket - att kunna sätta i fötterna med böjda knän och lyfta rumpan 10cm!

 

Personalen från BB Eftervård kom och hämtade mig och körde in mig till neonatal så att jag kunde få se mina barn och träffa David! Jag visste ju ingenting om vad som pågick med dem vilket kändes konstigt och samma sak var det ju för David! Men nu fick jag träffa alla mina godingar och dessutom testa att amma båda töserna - men de ville mest bara mysa med bröstet i munnen! Stella var så liten, 2060g, och hade dessutom lågt blodsocker så hon fick stanna på neo medan vi fick ta med oss Klara, som vägde 2720g, till vårt rum! Också konstig känsla att inte få ha båda barnen med sig men samtidigt kanske bra eftersom jag inte kunde komma ur sängen så David plockade upp henne och bytte blöjan, sen ammade jag henne lite och sen tillmatade David henne innan vi somnade alla tre! Sen var det samma procedur var tredje timme!

 

Jag hade inga dropp kvar när jag lämnade uppvaket så på natten fick jag mäta blodsockret och hålla koll själv! Klockan 6 på morgonen var det dags att komma ur sängen och få katetern borttagen! Aj som in i bara den att resa sig! Usch! Men sen när man väl var uppe så var det ändå relativt okej! Jag fick åka lite rullstol men försökte gå det jag kunde! Jag tycker överlag att allt har gått bra! Jag har mer ont i ena sidan men personalen sa att det kan vara som de slitit mer vid den sidan under ingreppet!

 

Redan på eftermiddagen fick Stella permission och bodde hos oss efter det och dagen efter skrevs hon ut från neo eftersom hon mådde så bra! Vi fick stanna på BB i 6 dagar sammanlagt - tills båda töserna ökat i vikt två dagar i rad! På den 7:e dagen, alltså igår, var det dags att ta av "tejpen" som suttit över snittet! Det var lite läskigt - tänk om det inte hade läkt! Men det hade det ju och läkarna hade ju kollat det innan jag blev utskriven men ändå en läskig känsla för mig! Enda gången jag legat på sjukhus var när jag fick diabetes och då var jag inlagd från torsdag till måndag - vilket egentligen är för lite tid! Jaja... jag överlevde ju detta med! ;)