Diabetesgalan

Det var en lärorik diabetesgala vilket var viktigt!

Att kunna symptomen för vår vanligaste folksjukdom borde vara givet men när jag själv fick diabetes kunde jag inget om det. Jag hade ingen i min direkta närhet med diabetes, bortsett från en farbror med diabetes typ 2, och jag var först i min släkt att få diabetes typ 1. Cirka 2 månader efter mig fick en av mina kusiner diabetes typ 1 och ytterligare några månader efter det insjuknade ett kusinbarn.

En annan bra grej som togs upp var hur man skulle göra om någon fick akut sockerfall - ge absolut INTE insulin!!! När detta händer måste blodsockret höjas och om personen i fråga är kontaktbar och kan svälja så är det bästa söt dricka eftersom dricka tas snabbare upp i blodet, är personen däremot avsvimmad så kan man lägga krossad druvsocker under tungan eller ta honung på tandköttet.

Mitt första riktigt låga bs med David var efter att vi varit i parken och tränat lite Aussie rules. Egentligen bara att sparka bollen till varandra men mot slutet kände jag hur jag började bli låg så vi gick hem - vilket tog 2 minuter eftersom vi bodde precis bredvid parken. Jag blev helt kallsvettig på vägen så slet av mig träningskläderna och sen mådde jag så dåligt så jag lade mig i fosterställning på badrumsgolvet. Smått panik men David behöll lugnet och gav mig saft (om man har sugrör är det fördel) medan jag låg där på golvet och gungade fram och tillbaka. 10 minuter senare var jag på fötterna och som vanligt igen!

Min värsta var när tvillingarna var små. Efter förlossningen så tog det över 1 år innan diabetesen återhämtat sig och som tur var så var David hemma när detta hände. Barnen höll på att skrika precis när vi skulle äta och det var lite halvt kaos så jag fick nog och gick därifrån och lade mig på vår FatBoy i vardagsrummet. Irritationen är ett tecken på lågt bs för mig. David trodde först att jag bara var trött (det är tungt att få tvillingar och som första barn dessutom) så han lät mig sova men upptäckte snart att allt inte stod rätt till. Fortfarande lugnet själv så försökte han få i mig saft, druvsocker, banan mm men mitt bs ville inte gå upp så till slut fick han ringa 112 men jag hann kvickna till innan ambulansen kom och David hann avbryta utryckningen men den gången kunde det gått riktigt illa!

Till saken hör att de tecknen som min kropp visar för lågt bs idag är absolut inte samma som det var de första 8-9 åren jag hade diabetes. Idag får jag synrubbningar, kan tappa kontrollen över vissa muskler (lågt bs suger ju all energi ur musklerna), blir osammanhängande och tappar ord, blir liksom långsam i talet och tappar ofta tråden om det jag talar om, jag reagerar inte heller adekvat på dessa tecken. Jag kan säga till den som är med mig att "nu är jag nog låg" men sen kan jag bara gå och sätta mig någonstans utan att göra något åt det! Som tur är så vet de flesta i min närhet vad de ska göra men det är ju störigt att jag ofta inte kan förmå mig själv att rätta till det. Det är ju sånt här som ofta upplevs som att personen är berusad när den egentligen har farligt lågt blodsocker. Det är det som har hänt de personer som man läst om i tidningen som dött i häktet av sin diabetes.

På galan visades en familj där båda barnen fått diabetes - det är tungt. Jag tycker alla barn som får diabetes ska ha kontinuerlig bs-mätare med larm som kan kopplas till telefoner för då slipper föräldrarna gå upp VARJE NATT för att kolla bs på barnen och kan istället få sova ostört de nätter då bs ligger bra och väckas av larmet de nätter något är mindre bra. Borde vara obligatoriskt till alla barn med diabetes.

Ett annat inslag som var så himla mysigt var diabeteshunden. Där sitter den här 16-åriga pojken och säger "innan så var jag ensam med min diabetes men nu så är vi två". Tänk vilken lättnad för honom. När jag såg inslaget kände jag direkt att alla diabetiker borde ha en diabeteshund för det är ensamt att vara diabetiker och det borde ju minska riskerna för de som bor själva!

Det är en dyster bild som målas upp men det är ju de reella riskerna och komplikationerna. Vi har tur som lever i en tid då framstegen inom diabetesforskningen är många och medicinerna och hjälpmedlen blir bara bättre. Alla vill bli botade och ingen kommer väl sluta hoppas.

#CureDiabetes