Ännu ett hopp släcks

Det har hänt en del sen sist!

Det var Världsdiabetesdagen i måndags den 14 november och tidigare i höstas lade jag 13 år med diabetes bakom mig! 13 år med sprutor, ampuller, kanyler, blodsockermätare, teststickor, lancetter, urinprover och blodprover! 13 år med specialistläkarbesök, diabetessjuksköterskebesök och kontroller! 13 år med koll på bs vid mat, vid dryck, vid fika, vid sol och vid snö! Det känns sjukt länge när man säger det: 13 år!!! 💉😖

I måndags var vi också med Freja hos sjukgymnasten som hade kopplat in psykolog för att försöka få oss remitterade till Barnhabiliteringen! Sjukgymnasten gjorde massa övningar med Freja och kollade utvecklingen sen sist medans psykologen ställde en massa frågor!

Sen säger hon något som släcker vårt lilla hopp vi burit på: Det är bättre att det är så tydligt som med Freja än att man ligger som gränsfall mellan "normal" eller inte!

Jag har ju känt att Freja var annorlunda från början men hoppet är ju det sista som överger en och nu släcktes hoppet att detta kanske skulle vara en väldigt mild utvecklingsstörning! Vi hade ju detta på känn, vi visste redan, men som sagt - hoppet är det sista som överger en!

Det är jättejobbigt och tärande att må så dåligt för sitt barn, för hennes framtid som bara blir än mer osäker! Motgångar känns enorma oavsett vad det handlar om! Att vara ledsen hela tiden är otroligt tärande!

Det "positiva" är då att eftersom Frejas utvecklingsstörning är så tydlig så skulle de skicka remiss till Barnhabiliteringen i det närmaste, annars hade det kunnat dröja till våren!

Imorgon ska vi träffa nya läkaren för bedömning och intyg till vårdbidraget! Känns sådär nu när alla känslor redan är så upprivna men vi behöver även intyget till förskolan och till försäkringsbolaget! Så vi biter ihop och rullar vidare...

Comments

Popular posts from this blog

Ärtsoppa & diabetes

Glögg utan tillsatt socker

Alla dessa pennor