Mitt hjärta brister...

... för alla som var med i tsunamin i Thailand för 10 år sedan!

Jag var där i april det året, 2004. Jag och en av mina bästa vänner hade båda haft ett tufft år och bestämde oss för att unna oss en 2 veckor lång resa till Karon Beach på Phuket-halvön i Thailand. Det är billigt att bo i Thailand så vi hade utan problem råd att ta ett 4+ stjärnigt hotell mitt på stranden där alla lägenheter hade utsikt mot havet.

Vi hade god hotellfrukost varje morgon med hembakat bananbröd, färsk frukt och nästan allt annat man skulle vilja ha. På dagarna gjorde vi olika utflykter, bland annat till Coral Island men även till Phi Phi Islands (plural - det är ju flera)! Vi hade det gott!

Jag känner nog ingen som var där den ödesdigra juldagen 2004 och jag har inte heller hört om någon jag "känner till" som var där då! Vi diskuterade det på jobbet att nästan alla vet någon eller känner någon som var där!

Men jag och min kompis pratar ibland om "vår" tuktuk-förare och undrar hur det gick för honom! Han brukade ha sin tuktuk precis bakom hotellet och vi försökte så långt det var möjligt att alltid anlita honom när vi skulle någonstans! Han tog oss på rundtur runt hela Phuket, han köpte armband av gula nejlikor (tror jag det är iaf) som skulle skydda oss när vi skulle åka long tail båt till Coral Island, en dag när vi varit på vår favoritstrand hämtade han och hans fru oss i sin privata bil den tid vi hade bestämt och körde oss till en helig plats full med karvade elefanter av trä innan de körde hem oss.

Det är väl nästintill omöjligt att ta reda på vad som hände honom, man kan ju bara hoppas att han var på andra sidan ön eller kanske uppe i bergen. Vårt hotell blev ju helt förstört och det tog lång tid innan det öppnade igen men jag vet att Fritidsresor fortsatte att ha resor till det hotellet för jag försökte ha lite koll på allt möjligt där nere efter flodvågen!

Nu har det gått 10 år sedan tsunamin och nu börjar folks berättelser ploppa upp i tidningarna. Jag tycker att det är bra ändå för man får en annan bild och förståelse av vad som egentligen hände när någon som varit med om det berättar med sina egna ord. Jag vill läsa allas historier samtidigt som mitt hjärta brister för alla som var där, för alla som miste en familjemedlem, för alla som lämnade Thailand ensamma för att aldrig mer få återse sina älskade! Det är så fruktansvärt och någonstans visar alla hur stark människan kan vara när man någonstans plockar upp spillrorna av sig själv och fortsätter leva! Någon sa att de inte tycker om frasen "livet går vidare" för det gör det inte, det är inte samma liv utan man måste lära sig att leva ett annat liv!