Senaste nytt!

Här kommer en uppdatering om min förkylning som nu pågått i drygt 2 veckor!

 

Jag ringde min vårdcentral i tisdags eftersom jag fortfarande mådde dåligt och ville ha ett sjukintyg! På ett trevligt sätt berättade sjuksköterskan att man inte sjukskriver "vanliga förkylningar" så det var bättre för mig att gå till jobbet! Jag tyckte ju själv att det inte var någon vanlig förkylning för det brukar inte kännas så... men men...

 

I onsdags gick jag till jobbet och jobbade på! I torsdags hade jag lite mer ont i halsen och rösten började smått försvinna! Jag hade haft barnen själv kvällen innan och läst en bok och sjungit för dem när jag nattade dem så trodde att det kunde bero på det!

 

Natten mellan torsdag och fredag vaknade jag och kunde knappt svälja för det gjorde så ont så jag stannade hemma och ringde min vårdcentral igen! Alla läkartider Var slut så jag fick komma på sjuksköterskebedömning som egentligen var ett svalgtest som (såklart) visade att jag hade halsfluss! Så nu är det penicillin i 10 dagar och så fick jag ett sjukintyg!

 

Suck... Om nu svalgtestet gjorts i söndags på jourvårdcentralen så hade jag sluppit må dåligt så länge och proppa mig full med värktabletter och dessutom hade jag sluppit vara hemma sjuk från jobbet så länge! Det känns som att man får betala för alla hypokondriker som söker vård för minsta lilla! Nästa gång måste jag verkligen stå på mig!

 

Grejen är ju också att diabetiker lättare får infektioner och inflammationer och det är därför viktigt med tidig behandling! Jag har varit med om det här tidigare - att få behandling för sent - och det var nog senaste gången jag sökte vård!

 

Det var nog en 6 år sedan som jag besökte jourvårdcentralen en söndag för misstänkt urinvägsinfektion! Men de ville inte sätta mig på behandling innan UVI var bekräftat så det blev en odling. På tisdagen ringde jag min egen VC och fick en akuttid för då hade jag varit uppe och kissat typ 20ggr den natten! Men inte heller de ville påbörja behandling utan en odling!

 

Under kvällen på tisdagen började jag få stickande smärta i sidan av magen - ni vet sån som gör att man måste böja sig åt sidan och nästan hålla andan en stund! Det var bara det att dessa kom med jämna mellanrum och ju längre tiden gick desto tätare kom de! Till slut domnade jag av pga smärtan och det var inte förrän vid 2 på natten som jag till slut tog mig till akuten!

 

I luckan på akuten visade jag att smärtan satt typ vid "kärlekshandtagen" då tyckte det personen att det är nog ett "kvinnoproblem" och skickade mig till kvinnoklinikens akut! När läkaren där väl kom och tog en titt på mig så sa hon "det är njurarna" - tillbaka till akuten igen men i ambulans så att jag kom in direkt! Vankade av och an i deras korridorer för jag kunde inte sitta ner och definitivt inte ligga ner!

 

Till slut kom njurläkaren och knackade på mina njurar och konstaterade snabbt att jag fått njurbäckeninflammation! Fick antibiotika och väldigt starka smärtstillande som började verka nästan direkt! Dagen efter ringde VC och berättade att jag hade UVI (no shit Sherlock) och då berättade jag att jag fått njurbäckeninflammation av det! Då sa dem att jag inte borde fått det av den typen av UVI - men det är väl det som är diabetikerns lott!

 

Det jag vill komma fram till är väl att eftersom läkarna inte riktigt tar en på allvar och inte riktigt verkar veta att diabetiker är mer mottagliga för infektioner och inflammationer så blir det "mer jobb" för alla! Jag har haft besvären en längre tid, fått vara borta längre tid från jobbet, när min UVI istället blev en njurbäckeninflammation så innebar detta att jag var tvungen att röntga njurarna efter 2 månader för att se att det inte blev några skador osv.

 

Jag känner min kropp och känner när något är fel PÅ RIKTIGT och då är det jobbigt om man inte får gehör från sjukvården! Men men...